Vem kan stoppa klimathysterikerna?
Energi är arbete, insatt arbete per tidsenhet mäter produktivitet, hög produktivitet betyder välstånd. Det går alltså en klar och logisk väg från kostnaden på energi fram till det allmänna välståndet. Om man skulle behöva välja en förklaring till varför västvärlden lyckades höja sitt välstånd från i regel absolut fattigdom till den historiskt sett utbredda rikedom vi nu besitter, så skulle förmågan att höja produktiviteten med hjälp av energi onekligen komma först.
Denna utveckling har drivits av (och följts samman) av ett allt mindre beroende av förnyelsebara energikällor. Det har inneburit att i stället för att vara beroende av vädrets nyckfullhet har vi själva kunnat styra och kontrollera vår energiproduktion.
Vår andel av förnyelsebara energikällor har från 1800-talets början fram tills nutid, sjunkit från uppskattningsvis 95 % till runt 14 %. (Fouquet, 2009; Benichio, 2014; International Energy Agency, 2019).
International Energy Agency (2019) och FN (IIASA, 2018; Riahi et al., 2017) har bådadera olika prognoser för utvecklingen inom förnyelsebara energikällor fram tills 2050 som sammantaget ligger mellan 10–20 % av den totala produktionen i världen.
Utvecklingen inom energisektorn de senaste århundraden har inte bara gett oss möjlighet att själva styra vår energiproduktion, det har också gett oss möjlighet till en massiv expansion i vår totala produktion samt konsumtion av energi. Från 1800-talets början har den totala konsumtionen av energi uppskattningsvis ökat från 5700 terawattimmar till 176 000 terawattimmar (Smil, 2017; BP’s Statistical Review of World Energy, 2022). Detta motsvarar en procentuell ökning på knappt 3000 %.
Givet vårt redan utforskade samband mellan energi och välstånd är det inte underligt att alla grafer som beskriver utvecklingen av det ekonomiska välståndet och användningen av energi nästan perfekt följs åt genom de två senaste århundradena. En ökad användning av energi har alltid inneburit större välstånd.
Därför är den situation vi i västvärlden nu satt oss i kanske den absolut värsta vad gäller de ekonomiska framtidsutsikterna. Våra politiker har mer eller mindre destabiliserat hela vårt energisystem och ännu finns det väldigt lite som tyder på att man har tagit sitt förnuft till fånga.
Energisystemets destabilisering har skett genom att subventionera opålitlig energiproduktion som inte kan producera energi i den skala som krävs och allra minst när det behövs som mest. På samma gång har vi genom olika politiska åtgärder motverkat all form av fossil energi, samt kärnkraft. Detta har inte bara lett till att den fossila energin gjorts mångfalt dyrare att producera än det nödvändigtvis skulle behöva vara, utan har också lett till ett kollosallt underskott av investeringar i fossil energi som också bidragit till minskad utveckling på området.
I Europa har man föredragit att utlokalisera sin energiförsörjning till fientliga stater som Ryssland, med argumentet att ”vi måste göra oss oberoende av fossil energi”. Slutresultatet har varit att bli i stort sett lika beroende av fossil energi men på samma gång också vara beroende av Rysslands nyckfulla handlingar.
Eftersom de förnyelsebara energikällorna (vind och sol) endast kan producera beroende på väder betyder det att lika stor mängd energi som de tillför till nätet också måste finnas som reservkraft att ta till när de inte kan producera, för att möta en jämn efterfrågan. Detta leder alltså till att om man vill satsa på förnyelsebara energikällor hamnar man att bygga upp två olika energisystem, vilket i sin tur betyder att reservkraften blir väldigt dyr att upprätthålla eftersom den ändå behöver sälja sin energi till ekonomiskt lönsamt pris när den väl producerar.
Steve Koonin (JBP podcast, 2023) som tjänstgjorde som vetenskapsminister (”Secretary for Science”) i Obamas administration, uppgav nyligen i en intervju att ett energisystem som förlitar sig i hög grad på förnyelsebara energikällor med stor sannolikhet kommer att producera energi till ett pris 2–3 gånger så dyrt jämfört med ett system huvudsakligen baserat på fossila energikällor. Detta ligger i linje med en av Sveriges främsta energiexperter Jan Blomgren (Hotspot, 2022) som dessutom tillägger att de förnyelsebara energikällornas utspridda läge (i jämförelse med de fossila) kommer kräva en massiv utbyggnad i stamnätet vars kostnad naturligtvis i slutändan kommer hamna på skattebetalarens bord. Blomgren (Hotspot, 2022) menar att denna ”dolda” kostnad inte är något som i tillräckligt stor omfattning diskuteras när man diskuterar energisystemets uppbyggnad.
Den så kallade ”gröna omställningen” kommer onekligen att leda till stora investeringsmöjligheter för de som lyckas ta vara på de chanser som ges. Och det är klart att om vissa typer av energiproduktion körs ner på grund av politiska beslut kommer det finnas investeringsmöjligheter för den som kan ersätta dem. Men det kommer utan tvekan att göra oss som samhälle i helhet fattigare och öka på ojämlikheten mellan medborgarna.
Talande i detta sammanhang är Svenska Yles intervju (16.2.2023) med bland annat Berndt Schalin, som själv är verksam inom vätgasbranschen. Han konstaterar själv i intervjun att:
” Triggern till att vätgasen lyfts fram så starkt nu är definitivt inte något tekniskt genombrott utan istället tvånget att bli av med fossila bränslen och fossila råvaror inom industrin.”
Vi tvingas alltså in i sämre alternativ av våra egna ogenomtänkta beslut och påstår på samma gång att det kommer gynna oss.
Det finns också stora risker att de kommande prishöjningarna på energi kommer lockas staten att sakta men säker ta över elmarknaden som helhet. Konceptet är väl känt från tidigare: Först skapar staten genom olika dumma beslut en brist på en vara (i detta fall energi), vilket skapar prishöjningar. Prishöjningarna skylls sedan på producenternas girighet och marknadsmekanismens prissättningsmodeller (som genom priset meddelar att det är brist på varan). Staten känner sig nu tvungen att gå in och genom olika styrmekanismer (till exempel pristak på el) tvinga ner priset till rimliga nivåer. De olika styrmekanismerna gör energin olönsam att producera, givet de förutsättningar som finns för att producera den, vilket leder till brist på energi. För att undvika en total kollaps förstatligas energisektorn. Slutresultatet blir inte lägre priser eller bättre tillgång till energi utan i stället en politiserad och byråkratisk organisation som genom dess nyvunna makt (tvingas) bestämma vem som ska ha rätt att få tillgång till energi.
Nu kanske någon argumenterar på följande vis:
”Ja, det stämmer att vi kommer se höjda energipriser i framtiden och det kommer påverka vår ekonomi negativt. Men allt detta är småpotatis i jämförelse med de kostnader och konsekvenser som kommer uppstå som följd av klimatförändringen om vi inte reagera kraftigt här och nu.”
Här kommer Nobelpristagarens William Nordhaus arbete väl till pass för att kunna svara på det påståendet.
Nordhaus tilldelades Nobelpriset i ekonomi 2018 för sitt arbete där han integrerade klimatförändringen i makroekonomiska modeller för att uppskatta dess kostnad. Nordhaus & Moffat (2017) beräknade att den förväntade höjning av temperaturen på 4 °C (vilket inte tar i beaktan nya klimatåtgärder förutom de redan överenskomna) fram tills år 2100 kommer kosta världen ungefär 2,9 % av dess BNP. Vilket i praktiken betyder att det inte ens nära kan beskrivas som en kris och kräva åtgärder därefter. Särskilt när vi tittar närmare på vilka alternativ vi har att välja på.
Detta betyder att den höjda temperaturen kommer leda till kostnader i olika former av anpassningsåtgärder som ett varmare klimat kommer medföra. Den avgörande frågan i detta fall är om en fortsatt satsning på ekonomisk tillväxt (vilket betyder ökad energianvändning och koldioxidutsläpp) kommer vara lönsam när vi beaktar de kostnader som klimatförändringar kommer medföra?
Lyckligtvis har IPCC i sin rapport från 2017 uppskattat den ekonomiska tillväxten på basis av vad vi som värld väljer att satsa på. IPCC (2017) listar i sin rapport fem olika framtidsscenarion. De två positivaste av dessa fem förutsätter båda, någorlunda stabila geopolitiska förhållanden med ökad frihandel och samarbete mellan världens länder. Skillnaden mellan de två scenariona är att i det första satsar man aktivt på att utnyttja de fossila bränslen som finns att tillgå och i det andra satsar man aktivt på att minska klimatavtrycket. Den förväntade ekonomiska tillväxten för dessa två scenarion är 1040 % i ökad BNP om man utnyttjar sina fossila bränslen och 600 % i ökad BNP om man satsar på minskat klimatavtryck.
IPCC (2017) förutspår alltså att en värld där man frångår sina fossila bränslen leder till nära en halvering i den globala ekonomiska tillväxten fram tills 2100 och dessa två scenarion justerat med Nordhaus beräkningar för kostnaden för ökad temperatur ändrar praktiskt taget inget på prognosen. Prognosen justeras 5,7% -enheter lägre för det ”fossila” scenariot och 2,5 %-enheter lägre för det ”gröna” scenariot (Lomborg, 2022).
Lomborg (2022), menar att skillnaden mellan de två scenariona inte betyder mindre än att världen går miste om en generation av ekonomisk tillväxt eller uppskattningsvis en tillväxt på 64 000€ i BNP per capita (160 000€, respektive 96 000€ i globalt BNP per capita år 2100)
Givet de ekonomiska fördelar och nackdelar som de olika alternativen har är det totalt omöjligt att påstå att den ”gröna omställningen” skulle vara ett ekonomiskt fördelaktigt alternativ sett till den globala världen.
Ändå hör man i tid och otid från våra politiker att vi måste agera för att begränsa uppvärmningen till 1,5 °C fram tills 2100 och att vi är på god väg att nå målet med våra nuvarande åtgärder. Detta är en grov överdrift.
Parisavtalet, som innehåller löften om minskade koldioxidutsläpp fram tills 2030 från de länder som skrivit under avtalet kommer, givet att det följs fullt ut (vilket är mycket osannolikt) leda till en minskning i koldioxidutsläpp på 64 gigaton koldioxid. FN (2015) uppskattar själva att Parisavtalets koldioxidminskningar står för knappt en (!) procent av det som skulle krävas för att hålla temperaturförhöjningen vid 1,5 °C. (Lomborg, 2022)
En (!) procent av de behövliga åtgärderna för att nå målet med en temperaturhöjning på högst 1,5 °C har alltså hittills avtalats om. Resultaten av implementeringen har inte varit vackra. Kraftiga höjningar i energipriser och minskad levnadsstandard. Politiskt nyckfulla beslut som stängt hela industrier och fasat ut fungerade lösningar och varor. Geopolitisk instabilitet och ökad ojämlikhet.
Är du villig att vänta på de nittionio kvarvarande %-enheterna? Inte bara är det praktiskt taget ett omöjligt mål utan skulle också kräva diktatoriska befogenheter för att ens försöka implementera. Därför har vi också under hösten och vintern sett lagförslag efter lagförslag som angripit äganderätten och självbestämmanderätten. Allt i klimathysterins namn.
Nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman brukade säga att “Jag blir aldrig så rädd som då en grupp människor kommer fram och påstår att de vill göra mig gott!”. Och visst kan man lått hålla med honom. Man förstår att det kan vara väldigt jobbigt för folk som upplever sig rädda världen att andra inte är villig att böja sig för deras minsta önskningar och ge över makten, så de kan göra allt “gott” som okunniga människor inte förstår att behöver göras. Därav kommer tvång och minskade medborgerliga rättigheter vara av yttersta nödvändighet för klimathysterikernas fortsatta verksamhet.
Ett passande uttryck i detta sammanhang är “Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner”. Det vill säga, de personer som tror sig göra gott och därför kräver mera makt åt sig själv kommer i regel att skapa helt motsatta konsekvenser av vad de ursprungligen tänkte.
Dessa personer har i praktiken framtidsscenariot klart för sig. Alla deras åtgärder kan motiveras med att det räddar den framtida världen. Därför är de fullt villiga att offra den nuvarande ekonomin och köra över folks rättigheter oberoende av vilka konsekvenser det har i nuet. Målet helgar medlen som det brukar heta och det gäller i allra högsta grad för klimathysterikerna.
Man kommer inte att kunna stoppa temperaturförhöjningen med politiska beslut och de åtgärder klimathysterikerna hittills lyckats få igenom kommer endast göra oss fattigare och mindre motståndskraftiga mot framtida utmaningar. Att halvera västvärldens ekonomiska tillväxt (vilket redan känns i form av höjda priser på i princip allting) och motverka tredje världens strävan till välstånd (genom tillgång till energi) är inget annat än dumt och omoraliskt. Tillgång till energi för tredje världen betyder i praktiken tillgång föda, sjukvård, utbildning, rent vatten och allt annat som följer med ökat välstånd.
Som tur finns det ännu i kommande riksdagsvalet möjlighet att rösta fram folk som inte kommer godkänna att levnadsstandarden och Finlands folks medborgerliga rättigheter offras på klimathysterins altare. Den nuvarande regeringen, med få undantag verkar vara på det klara med att de måste ges mera och mera makt för att lösa den kommande “krisen”. Jag hoppas vi vid röstbåset har förnuft att sätta stopp för dessa klimathysteriker.