Samlade politiska erfarenheter från välfärdsområdet

Som gröngöling inom politiken, blev jag invald till fullmäktige för Kymmenedalens välfärdsområde.
Eftersom jag också var den enda invalda med svenska som modersmål, fick KD och jag platsen som
ordförande för nationalspråksnämnden. Denna plats ger igen närvaro- och yttranderätt i
välfärdsområdets styrelse. Det har alltså varit en rivstart för mig inom politiken, med ca 6-10 möten
och eller aftonskolor per månad den här hösten.

Yrkesmässigt har jag gedigen erfarenhet från social- och hälsovårdsbranschen, efter att ha jobbat som
läkare sedan år 1995. Jag är ungdomspsykiater, och har dessutom specialkompetens i
omsorgsmedicin, och har också jobbat inom specialomsorgen som lyder under socialtjänsterna
(handikappservicen). Även barnskyddet har blivit bekant, liksom också missbrukarvården under mina
arbetsår. De senaste åren har jag jobbat som konsulterande läkare i hela Kårkullas område, dvs hela
Svenskfinland, vilket har gett mig en värdefull inblick i specialomsorgen från Kymmenedalen till
Karleby.

Med denna yrkesmässiga erfarenhet på hand, har det varit utmanande och intressant för mig att
hitta min plats inom politiken. Grovjobbet görs ju dels av de ledande tjänstemännen, och dels av
vfo:s styrelse. Presidiet ställer sig avogt till att man kommenterar operativa frågor, samtidigt som det
ändå önskas att jag ska dela med mig av min praktiska erfarenhet. Först i november i år lyckades
kommunförbundet och ministeriet enas om linjen huruvida anställda i välfärdsområdet får sitta i
styrelsen eller inte. Tidigare hade det beslutats i Kymmenedalen att max hälften av
styrelsemedlemmarna får vara anställda, och vi körde igång med tre (socialarbetare, brandförman
och röntgensköterska). Jag räknas inte, eftersom jag inte har rösträtt. Men nu ska då alltså ingen få
sitta i styrelsen som jobbar i välfärdsområdet den 1.1.23. Därför blir ju min roll ännu mer
“avvikande” i fortsättningen. Jag jobbar alltså än så länge två dagar i veckan i välfärdsområdet, men
planerar nog också att sluta för att undvika detta konfliktläge.

Samarbetet har hittills fungerat bra inom styrelsen. Det är ju lättare att lära känna varandra och
bygga upp konstruktiva diskussioner då det är en mindre grupp (13+4). Vi har klubbat igenom 240
ärenden under de här tre kvartalen, så det har varit fullt ös, med accelererande fart mot slutet av
året. Att göra upp en budget på 840 miljoner, då det ännu saknas vetskap om vad de slutgiltiga
statliga medlen blir, är nog spännande. Ca 80 miljoner fattas, så det är fråga om stora besparingar
för att vi ska ha en chans att hållas självständiga även i fortsättningen. Men alla är i samma situation,
till pappers gör Norra Savolax 0-budget, men det förklaras med att de redan nu är under utredning
eftersom de redan varit tvungna att be ministeriet om extra pengar. Det är ju ett totalt nytänkande
inom social- och hälsovården att få en fast summa som sedan ska räcka till hela året. Tidigare har
man ju prissatt vårddygn, poliklinikbesök, boendetjänster etc som har fakturerats av kommunerna
enligt användning. Och nästan varje år har man tiggt kommunerna om extra miljoner (eller tiotals
miljoner) för att täcka underskottet. Först ungefär i oktober 2023 vet vi hur mycket pengar vi har att
röra oss med under år 2023. Spännande, eller hur?

Lagen som ska säkra svenskspråkiga tjänster kommer att träda i kraft först hösten 2023. Det tycker jag
låter mycket oroväckande, och det finns många orosmoln över Svenskfinland i början av året. Extra
spännande blev det, då Egentliga Finland är allra långsammast med förberedelserna. Det har sin
naturliga förklaring i att det välfärdsområdet omfattar allra flest kommuner, och att man inte sedan
tidigare har sammanslagit social- och hälsovårdssektorn som tex i Kymmenedalen, Södra Karelen och
Päijät-Häme. Men Egentliga Finland fick ansvaret för de enorma förändringarna inom specialomsorgen,
eftersom Kårkullas högkvarter funnits i Pargas. Och tex nu inför årsskiftet vet jag
endast hur läkartjänsterna ordnas i Österbottens välfärdsomåde. Östnyland, Västnyland och
Egentliga Finland samt Helsingfors är totalt oklart ännu, fastän jag tex har följande mottagningsdag
inbokad i Borgå den 12.1.23. Man kan bara föreställa sig hur denna osäkerhet känns för klienterna
och deras anhöriga. Jag tror dock att den svenska servicens ställning kommer att hållas på samma
nivå i de starkast svenskspråkiga områdena, men Helsingfors samt delar av Västnyland (Esbo) är jag
mest oroad för. Dessa klienter kan inte heller ställa sig på barrikaderna.

Det är med spänning jag ser fram emot årsskiftet. Hur kommer överförandet av patientdatasystem,
arbetsförhållanden, löneutbetalningar, köpavtal med mera att fungera i praktiken? Jag upplever mig
priviligerad som får följa med denna process på nära håll, både via yrket och förtroendeuppdragen.