Kristdemokratin, union och nationen

EU började som en vacker vision om fred och samförstånd. Nu har det blivit något annat.

Kristdemokrater i Sverige och Europa älskar att tala om den Europeiska unionen som sitt eget barn. Ni har säkert hört historien, om en dröm om ett nytt och bättre Europa som reste sig ur askan efter andra världskrigets fasor. Målet var ett Europa som inte längre präglades av alltmer destruktiva krig, utan av konstruktiv fred.

Medlen för att uppnå detta var solidaritet, samarbete och samförstånd. En mycket trevlig och eftersträvansvärd vision skulle många tycka, särskilt jämfört med alternativet. En dröm som dessutom, till skillnad från så många andra drömmar, faktiskt blev verklighet.

Men de visioner som fyllde de rökiga sammanträdesrummen nere på kontinenten i mitten av förra århundradet är inte längre de som dominerar det europeiska projektet. Den idé som föddes där har vuxit upp och blivit stor, och den framstår i dag allt mindre som den frälsare som dåtidens kristdemokrater hoppades på. Kristdemokratiska värden som pluralism och subsidiaritet är i praktiken inte längre vägledande för dagens union.

I stället har Bryssel under årens lopp fått allt mer att säga till om. Vad som börjar som deklarationer om till synes eftersträvansvärda mål, med garantier om att dessa deklarationer inte ska bli bindande lagstiftning, slutar i många fall några år senare just som detta.

Varför har det blivit så här? Möjligtvis har Europas kristdemokrater inte hunnit med i den politiska utvecklingen. I de flesta länder utgör kristdemokratin inte längre den sol som all annan politik kretsar kring, och de ideologier som tagit kristdemokratins plats delar inte dess idéer och värden.

Samtidigt har kristdemokrater bidragit till unionens ökande makt, kanske i tron att det ändå mest skulle vara de själva som skulle förfoga över den. Men verkligheten ser annorlunda ut: socialister och liberaler ser idag unionen som ett sätt för dem att sprida de värden och idéer som de själva håller om hjärtat.

Kristdemokrater behöver därför ompröva sin inställning till den Europeiska unionen. Man behöver inse att makt drar till sig mer makt, och att en överstatlig organisation som EU av naturen alltid kommer att utöka sin makt på medlemstaternas bekostnad, precis som nationalstaten över tid tenderar att ta makt från samhällets olika delar.

Subsidiariteten kan därför inte värnas endast genom att avstå från att själv verka för ökad överstatlighet. Det krävs också ett aktivt motståndmot alla sådana tendenser. Ett sådant mostånd ligger också i unionens eget intresse – den ökade överstatligheten hotar unionens själva framtid, och har redan lett till Storbritanniens utträde.

Än så länge har medlemsstaterna möjlighet att stoppa förslag som leder till ökad överstatlighet och likriktning inom unionen. På detta måste man ta fasta. Kristdemokratiska politiker måste våga stå upp mot unionens maktutövning, stå upp för de egna nationerna, och stå upp för sina egna idéer om Europa och den roll som unionen borde spela.

Detta är inte riskfritt. Den som gör motstånd mot federalismen kommer att få fiender bland dem som står bakom den rådande utvecklingen, både i Bryssel och på nationell nivå.

Men Europas kristdemokrater står idag inför ett val. Antingen välja att stå bakom den nuvarande utvecklingen inom unionen, och kompromissa med sina värderingar om subsidiaritet och pluralism. Eller att vända sig mot federalismen och göra motstånd, för att värna såväl den nationella suveräniteten hos varje enskild medlemsstat, som den Europeiska unionens egen framtid.


Alexander Palm
Ordförande för studentföreningen Heimdal