Har den politiska vänstern verkligen ett moraliskt överstående?

Det finns en vedertagen åsikt i den moderna politiska tidsandan (och har sedan mitten på 1900-talet) att den politiska vänstern har ett så kallat “moraliskt överstående” (moral highground). Det är ju vänstern som är tolerant, medlidande och kämpar för de svagas/förtrycktas goda (vad de svaga nu sen innebär, vi alla har det stundvis tung samt har varje människa också en skuggsida), men stämmer detta verkligen?

En central fråga som bör ställas är följande; är det intentionerna (det uttalade och implicita) som räknas eller är det utfallet av ens handlingar (i detta fall politiska beslut som leder till diverse positiva eller negativa konsekvenser)? Gör man goda saker i misstag? Denna form av handlings- och etikanalys har drag från konsekvensetiken. Vem är det som verkligen är den omtänksamma, produktiva och goda, den som påstår sig vilja alla väl eller den som gör väl? Frågan är ju givetvis retorisk.

Nu kanske du frågar dig själv varför jag skriver så självklara saker, vilket det är, men fråga sedan hur ofta du verkligen tänker på utfallen av olika populära moderna politiska trender istället för att bara anta att de är nyttiga för att många stöder det. En osund begränsning av yttrandefriheten eller total koldioxidneutralitet kunde fungera som exempel. 

Det politiska fältet handlar delvis om olika intressen som sätts emot varann. En ekonomi och därmed samhället i brett har olika aspekter som bör tillfredsställas med de resurser som finns till. Problemet ligger i att dessa resurser är begränsade, är det då pengar, tid eller arbetskraft. Därmed måste avvägningar och prioriteringar göras. Allas behov och önskemål kan inte och kommer inte att satisfieras. Att någon därmed påstår att deras preferenser och politiska förslag är mer dygdiga och etiska än andras, speciellt utan goda logiska och resonabla grunder, har inte tänkt igenom sin position noggrant. Vad gäller frågeställningen om vem som gör någonting gott för andra eller för samhället i övrigt kan man ställa sig följande frågor;

1. Vad påstås (mål & intentioner)?
2. Vad görs?
3. Vilka resultat har detta lett till?

Att uttala sina goda intentioner och förutfattade handlingar är av skört värde. Det är ett lätt sätt att samla röster, uppmärksamhet och omtycke. Vad som är svårt är inte att konstatera idylliska och utopiska målsättningar utan att formulera en praktiskt och realistisk plan för att uppnå ett ändamål. Att göra kortsiktiga uppoffringar, personligen och kollektivt, är tungt och kanske inte populärt men det är ofta vad som måste göras för att uppnå värdefulla långsiktiga mål. Ifall inte orden som uttalas matchar med handlingarna som tas, finns det orsak att vara skeptisk. Vad har orden för värde ifall man inte själv tror på dem och handlar enligt det man sagt och möjligtvis lovat? Varför lovar man då saker man inte kan eller tänker hålla? Har ett mål någon verklig betydelse ifall det inte kan uppnås? Kanske någonting måste omformuleras och granskas ifall detta är fallet. Alltså, gäller det att huvudsakligen utvärdera politiskt arbete utifrån vilka reala effekter det har för samhället (främst den nationella eftersom det är för fosterlandet myndigheterna, ämbetsmännen och riksdagsmännen jobbar) och inte utifrån den magkänsla en viss motion uppväcker. 

Avslutningsvis har den amerikanska ekonomen Thomas Sowell tre frågor som kan ställas till den politiska vänstern vid granskning av olika ekonomiska förslags godtagbarhet (Carter, 2015);

1. I jämförelse med vad?
2. Till vilket pris?
3. Vad har du för bevis?

Carter, J. (12 november 2015). 3 Questions to counter arguments from the economic left. https://blog.acton.org/archives/83316-3-questions-to-counter-arguments-from-the-economic-left.html