Välfärdsstatens nackdelar

En vanligt återkommande frågeställning inom den ekonomiska politiken är välfärdsstatens vara eller icke vara. Vilka tjänster bör staten och kommunen förse sina invånare med och vad är en sund mix av skyldigheter och rättigheter för invånare för att skapa trygga samhällen. 

Går det att skapa välstånd i ett samhälle utan att staten göra stora omfördelningar mellan invånare och institutioner och vad är de olika nackdelarna med olika sorters omfördelningspolitik?  

Jag kommer här att lyfta upp några problematiska sidor med välfärdsstaten som man i min mening sällan hörs i den allmänna debatten idag. Det betyder inte att jag helt motsätter mig välfärdsstaten som koncept, men jag påstår mig vara övertygad om att Finland bör röra sig i riktning bort från välfärdsstaten och inte utöka den.  

Till att börja med kan man säga att alla stater bör har skyldighet att förse sina invånare med viss typ av välstånd enligt den allmänna välståndsnivån i samhället. Adam Smith skriver redan i sin legendariska bok ”Om nationers välstånd” (1776) att statens tre uppgifter bör vara att:  

1. Skydda sina invånare från yttre hot (Försvarsmakten) 

2. Upprätthålla lag och ordning (Domstolsväsendet och polisen)  

3. Upprätthålla sådana institutioner som det inte finns incitament för ett privat företag eller person att upprätthålla men som på samma gång tjänar hela samhället i stort.  

De två första uppgifterna torde det vara en bred samförståelse för att bör vara under statens kontroll medan vid den tredje uppgiften blir det direkt svårare att dra en klar slutsats vad som ska klassa som inom de ramarna.  

Adam Smith var i sin tur tämligen klar med att den tredje kategorin endast tillfaller staten om det fanns ett klart samförstånd om att ett privat företag inte kunde upprätthålla denna tjänst och att tjänsten var till nytta för hela samhället och inte endast för vissa grupper. 

I en nordisk kontext skulle man kanske säga att den tredje kategorin naturligtvis innehållet uppgifter så som utbildning, socialskydd, sjukvård, daghem, äldrevård osv. Men alla dessa uppgifter hittar vi både i vårt land och ut i världen också exempel på att de kan skötas helt eller delvis i privat ägo med goda resultat. 

Argumenten mot att sköta de flesta tjänsterna i privat ägo har ofta varit det att det leder till stor ojämlikhet mellan olika grupperingar som i sin tur destabiliserar samhället i stort. Det finns en sanning i detta som behöver beaktas men som absolut inte ska betraktas som den enda källan till oroligheter i samhället. Ett förstört civilsamhälle där man varken känner eller litar på varandra och där familjen sakta eroderat och där olika välgörenhetsorganisationer av olika slag har försvagats leder till att de rika inte har naturliga institutioner att dela med sig av sin välfärd. Detta skapar misstänksamhet mellan medborgare i olika samhällsklasser och kan på sikt vara väldigt destruktivt. 

Välfärdssamhället gör också anspråk på att bäst kunna sköta folks prioriteringar i livet. Att uppbära en hög skattebörda för att sedan dela ut den i form av olika tjänster betyder i praktiken att folk ger upp sin ekonomiska frihet i viss grad för att hålla sig till vissa fastställda tjänster som definierats i välfärdssamhället. Är du missnöjd med den statliga vården? Genom din skattebörda har du redan tvingats betala för den tjänsten vare sig du vill använda den eller inte. På samma gång har den kraftigt inverkat på din frihet att välja någon annan vårdinstans genom att allokera dina resurser till den statliga verksamheten. Ett vanligt förekommande fenomen i Finland är att om man är i behov av vård snabbt har man i många fall inte många andra alternativ än att ty sig till den privata sektorn. Det betyder i praktiken att man betalt dubbelt för sin sjukvård.  

Samma principer kunde tillämpas på skolväsendet, dagvården, äldrevården osv. Instanserna är olika, slutresultaten densamma. 

Någon kanske påstår att det inte är friheten för den enskilde medborgaren man inskränker utan endast den ekonomiska friheten. Men vem av oss har egentligen pengar endast för pengarnas skull? Pengar är i stället i regel ett medel för att uppnå och köpa de saker man önskar sig här i världen. Det finns alltså ingen fundamental skillnad mellan att inskränka den ekonomiska friheten och friheten över lag.  

Välfärdssamhället leder alltså till en likriktning av samhällets medborgare. Den uppbär medel till olika fastställda tjänster som kraftigt inskränker på medborgarnas frihet att allokera sina resurser annorlunda. Båda gällande vilka tjänster de önskar sig i sitt liv och hur de själva skulle välja att prioritera i sin ekonomi.  

Faran med detta är att vårt samhälle sakta men säkert är villiga att ge upp mer och mer av vår frihet i utbyte mot minskat personligt ansvar och en allmän trygghet. Denna process tenderar att snabba upp sig själv eftersom varje nytt välfärdsprogram riktat till specifika befolkningsgrupper ska finansieras med hela samhällets ekonomiska medel. Vilket i sin tur betyder en ökad ekonomisk otrygghet för de som inte får ta del av det specifika välfärdsprogrammet. Detta ökar i sin tur den allmänna efterfrågan på att staten ska trygga medborgarnas välfärd i stort och snöbollen är i rullning.  

Att en demokratisk process skulle producerat detta slutresultat är alltså ingen omöjlighet. Det enda som krävs är att en majoritet av befolkningen upplever att de är i behov av mera välfärd för att kunna tillfredsställa sin grundtrygghet.  

Motkraften mot dessa krafter bör vara en rörelse som verkar för entreprenörskap, individuell frihet och främjandet av sunda normer som skapar ett samhälle där människor hittar sin trygghet i olika frivilliga eller organiska sociala institutioner (till exempel föreningar,församlingar och familjen). Institutioner som i slutändan inte förlitar sig på en tvångsförflyttning av välståndet för att tillgodose tryggheten.